Kära läsare som har använt några minuter av sina långa liv för att titta förbi på min blogg, som verkar ha varit i ide ett ganska långt tag, lyssna lite nu...
Jag är verkligen ledsen om ni har väntat på Harry Potter kapitlen eller bara på ett inlägg och märkt att det inte kommit, och att ni säkert kände er besvikna, ja, jag själv har känt den känslan när man ser att det inte har uppdaterats.
Men just nu står jag mitt framför ett vägskäl och jag känner mig för stunden verkligen stressad och vilse i mitt liv. Det känns som när man har gått vilse i en skog och paniken värker och växer i ens bröst och man tror att man aldrig kommer hitta ut igen.
Jag beklagar om ni inte gillar mitt beteende, men stressen har verkligen haft många besök vid mitt hjärta.
Men jag kommer inte sluta uppdatera på denna blogg på grund av det, men det kan vara att det kommer ta många veckor i mellan innan jag uppdaterar igen, hoppas ni förstår mitt beslut.
Ni måste förstå jag är en flicka som verkligen har svårt att klara eller fortsätta med uppgifter jag har påbörjat, till exempel har jag många gånger försökt börja skriva dagbok, men jag får eller har bara inte TID att skriva i dagbok och lika med att hålla igång en blogg.
Och skolan och hemmalivet har också gjort mig stressad.
Men jag tackar er....
För jag har verkligen blivit lycklig när jag ser att det finns här i världen folk som tittar förbi här, även om ni inte har lagt en kommentar, det har gjort mig så lycklig att NI orkat öppna denna sida till bloggen, för att kika in.
TACK
Tro inte hoppet är ute ur ditt liv, kära vän.
För i ditt hjärta finns det, bara sover, lever kvar än.
Dröm om tiden då den vaknar, den tid du så saknar.
Jag ber er adjö, men jag är säker....
Nej, jag vet, att vi kommer ses igen, även om det är långt inne i framtidens dimma.
Må ni leva livet, med vänliga hälsningar och tårfyllda farväl,
Jane, en bloggande tjej..........
Vi ses, det är jag säker på. :) <3
söndag 16 juni 2013
söndag 12 maj 2013
Jag är tillbaka!!!
Tjoho, jag är tillbaka!!!!
Äntligen är jag hemma, kommit hem just från farmor och farfar.
Hehe, tyvärr måste jag göra läxorna till skolan imorgon men jag lovar att efter skolan gör jag ett Harry Potter inlägg, med vilket kapitel, nu det var.
*Kramar alla i närheten* Äntligen är jag hemma!!!
Äntligen är jag hemma, kommit hem just från farmor och farfar.
Hehe, tyvärr måste jag göra läxorna till skolan imorgon men jag lovar att efter skolan gör jag ett Harry Potter inlägg, med vilket kapitel, nu det var.
*Kramar alla i närheten* Äntligen är jag hemma!!!
torsdag 9 maj 2013
Sorligt nog, efter skolan imorgon kommer jag direkt fara till farfar och farmor och tillbringa tiden där enda tills söndag, jag kanske då kommer inte få tillgång till nätet och därför kommer jag inte kunna skriva på bloggen.
Men jag hoppas verkligen, VERKLIGEN, att dom har Internet där, Snyft, skulle hellre vara hemma i en vecka med högar av läxor från skolan, eller något annat hemskt, än att skiljas från min blogg.
Hoppas det finns Internet där borta , annars hoppas jag att ni kan utstå 3-4 dagar utan något inlägg på bloggen.
Med gråtande hälsningar, Jane en (gråtande) bloggande tjej <3
Men jag hoppas verkligen, VERKLIGEN, att dom har Internet där, Snyft, skulle hellre vara hemma i en vecka med högar av läxor från skolan, eller något annat hemskt, än att skiljas från min blogg.
Hoppas det finns Internet där borta , annars hoppas jag att ni kan utstå 3-4 dagar utan något inlägg på bloggen.
Med gråtande hälsningar, Jane en (gråtande) bloggande tjej <3
Harry Potter och de vises sten, kapitel 1.
Hehe, som ett geni jag är, tänker jag lägga ut varje dag 1-2 kapitel från Harry Potter böckerna, (Förlåt om ni hittar stavfel) alltså jag börjar med första boken, och kommer fortsätta så i ordningen, så dom som inte har Harry Potter böcker, får chansen att läsa dem.Nu kör vi!!! ( Jag är inte författaren till Harry Potter, det är J.K. Rowling, som är den mästerliga skaparen av Harry Potter!)
Harry Potter och de vises sten.
Kapitel 1. Pojken som överlevde.
Mr och mrs Dursley i nummer fyra på Privet Dive var med rätta stolta över att kunna säga att de var helt normala. De var de sista man kunde tänka sig inblandade i något konstigt eller mystiskt, för de godtog verkligen inga sådana dumheter. Mr Dursley var chef för en firma som hette Grunnings och som tillverkade borrar. Han var en stor, fläskig karl med nästan ingen hals, men däremot hade han en verkligt stor mustasch. Mrs Dursley var smal och blond och hade nästan dubbelt så mycket hals som folk brukade, och den kom mycket väl till pass eftersom hon tillbringade så stor del av sin tid med att spana över trädgårdsstaketet och spionera på grannarna. Paret Dursley hade en liten son som hette Dudley och enligt deras åsikt fanns det ingen finare pojke någonstans. Mr och mrs Dursley hade allt de kunde önska sig, men de hade också en hemlighet, och deras största fruktan var att någon skulle avslöja den. De trodde inte att de skulle stå ut med att någon fick kännedom om familjen Potter. Mrs Potter var mrs Dursleys syster, men de hade inte träffats på flera år; i själva verket låtsades mrs Dursley att hon inte hade någon syster, därför att systern och hennes odugling till man var så lite Dursley-aktiga man någonsin kunde bli. Mr och mrs Dursley ryste vid tanken på vad grannarna skulle säga om familjen Potter anlände till deras gata. Dursleys visste att Potters också hade en liten son, men de hade aldrig sett honom ens. Den pojken utgjorde ytterligare ett skäl till att hålla familjen Potter därifrån ; de ville inte att Dudley skulle umgås med ett sådant barn. När mr och mrs Dursley vaknade den dystra, gråa tisdag då vår berättelse börjar, fanns det ingenting hos den molniga himlen utanför som antydde att konstiga och mystiska saker snart skulle hända runt omkring i landet. Mr Dursley gnolade medan han valde ut sin tråkigaste slips till dagens arbete och mrs Dursley pladdrade glatt medan hon tvingade ner en tjutande Dudley i hans barnstol. Ingen av dem lade märke till en stor gulspräcklig uggla som flaxade förbi fönstret. Klockan halv nio tog mr Dursley upp sin portfölj, gav mrs Dursley en hastig kyss på kinden och försökte pussa Dudley adjö men missade, för Dudley hade just ett raseriutbrott och slängde flingorna i köket. "Den lilla rackarungen", skrockade mr Dursley på vägen ut ur huset. Han klev in i bilen och backade ut från nummer fyras uppfart. Det var i hörnet av gatan som han lade märke till det första tecknet på någonting besynnerligt - en katt som läste en karta. Under en sekund fattade inte mr Dursley vad han sett, sedan vred han hastigt på huvudet för att titta igen. Det stod en gulstrimmig katt i hörnet på Privet Drive, men någon karta syntes inte till. Vad kunde han ha tänkt på? Det måste ha varit ljuset som spelade honom ett spratt. Mr Dursley blinkade och stirrade på katten. Den stirrade tillbaka. Då mr Dursley körde runt hörnet och uppför vägen, betraktade han katten i backspegeln. Den stod nu och läste skylten som det stod Privet Drive på - nej, den tittade på skylten : katter kunde inte läsa kartor eller skyltar. Mr Dursley ruskade lite på sig och fördrev katten ur sina tankar. Medan han körde in mot stan tänkte han inte på någonting annat än en stor beställning på borrar som han hoppades få just den dagen. Men alldeles i utkanten av stan fördrev någonting annat hans tankar på borrar. Där han satt i den vanliga morgontrafikstockningen kunde han inte undgå att lägga märke till att det verkade vara en massa besynnerligt klädda människor i rörelse. Folk i långa mantlar. Mr Dursley kunde inte tåla människor som klädde sig i konstiga kläder - tänk sådana utstyrslar man såg på ungdomar! Han antog att det här var något nytt idiotiskt mode. Han trummade med fingrarna mot ratten och hans blick föll på en skock sådana där konstiga typer som stod alldeles i närheten. De viskade upphetsat till varandra. Mr Dursley blev uppretad när han såg att ett par av dem inte var unga alls; den där mannen måste rentav vara äldre än han själv, och han var iförd en smaragdgrön mantel! En sådan fräckhet! Men sedan slog det mr Dursley att det förmodligen var någon idiotisk kampanj, de här människorna höll tydligen på att samla in pengar till någonting...ja, så måste det förstås vara. Trafiken rörde sig vidare framåt och mr Dursley kom fram till Grunnings bilparkering med huvudet åter fyllt av tankar på borrar. Mr Dursley satt alltid med ryggen mot fönstret i sitt kontor på nionde våningen. Om han inte hade gjort det hade han kanske haft svårare att koncentrera sig på borrar den morgonen. Han såg inte ugglorna som susade förbi mitt på ljusa dagen, fastän folk nere på gatan gjorde det; de pekade och stirrade med gapande munnar då uggla efter uggla flög i ilfart över huvudet på dem. De flesta av dem hade aldrig sett en uggla ens nattetid. Mr Dursley däremot hade en helt normal, ugglefri förmiddag. Han skrek åt fem olika personer. Han ringde flera viktiga telefonsamtal och skrek lite till. Han var på väldigt gott humör fram till lunchdags, då han tänkte att han skulle sträcka lite på benen och promenera tvärs över gatan och köpa sig en bulle från bageriet mitt emot. Han hade glömt allt om människorna i mantlar tills han gick förbi en grupp av dem alldeles intill bageriet. Han gav dem en ilsken blick då han passerade. Han visste inte varför, men de ingav honom en känsla av obehag. Den här skaran viskade också upphetsat, och han kunde inte se en enda insamlingsbössa. Det var när han gick förbi dem på vägen tillbaka, med ett hårt grep om en påse med en stor munk i, som han uppfattade några ord som de sade.
"Mr och mrs Potter, just det, jag hörde talas om det..."
"...ja, deras son, Harry..."
Mr Dursley tvärstannade. En våg av fruktan sköljde över honom. Han såg sig om på de viskande människorna som om han ville säga något till dem, men sedan ändrade han sig.
Han störtade tillbaka tvärs över gatan, skyndade upp till sitt kontor, fräste åt sekreteraren att hon inte fick störa honom, lyfte på telefonluren och hade nästan hunnit slå numret hem när han ändrade sig. Han lade på luren och strök sig över mustaschen medan han funderade...nej, han uppförde sig dumt. Potter var inte särskilt ovanligt namn. Han var säker på att det fanns massvis med människor med namnet Potter som hade en son som hette Harry. Förresten, när han tänkte efter var han inte ens säker på att hans fruns systerson verkligen hette Harry. Han hade aldrig ens sett pojken. Det kunde ha varit Harvey. Eller Harold. Det var ingen mening med att oroa mrs Dursley, hon blev alltid så upprörd så fort man nämnde hennes syster. Han klandrade henne inte, om han hade haft en sådan syster...men i alla fall, de där människorna i mantlar...
Han fann det mycket svårare att koncentrera sig på borrar den eftermiddagen och när han lämnade byggnaden klockan fem, var han fortfarande så oroad att han gick rakt på någon alldeles utanför dörren. " Förlåt", muttrade han då den pyttelille gubben snubblade och nästan ramlade omkull. Det tog ett par sekunder innan det gick upp för mr Dursley att mannen bar en lilafärgad mantel. Han verkade inte det minsta upprörd över att nästan ha slagits till marken. Tvärtom sprack hans ansikte upp i ett brett leende och han sade med en pipig röst som fick de förbipasserande stirra: "Ni behöver inte be om förlåtelse, min bäste herre, för ingenting kan göra mig ledsen i dag! Jubla och var glad, för Ni-Vet-Vem är äntligen borta! Till och med Mugglare som ni borde fira den här lyckliga, lyckliga dagen!"
Och den gamle mannen slog armarna om midjan på mr Dursley och kramade honom och vandrade sedan i väg. Mr Dursley stod som förstenad. Han hade omfamnats av en total främling. Han tyckte sig också ha hört främlingen kallat honom en Mugglare, vad nu det kunde vara. Han var förvirrad. Han skyndade fram till sin bil och körde i väg hemåt, medan han hoppades att han hade fantiserat ihop saker och ting, vilket han aldrig tidigare hade hoppats, eftersom han inte gillade fantasier. När han körde in på uppfarten till nummer fyra var det första han fick se - och det gjorde honom inte på bättre humör - den strimmiga katten som han hade upptäckt på morgonen. Den satt nu på trädgårdsmuren. Han var säker på att det var samma katt; den hade samma markeringar runt ögonen. "Schas!" sade mr Dursley med hög röst.
Katten rörde sig inte. Den gav honom bara en bister blick. Var det här normalt kattuppförande, undrade mr Dursley. Han låste upp och gick in i huset medan han försökte ta sig samman. Han var fortfarande fast besluten att inte säga någonting till sin fru. Mrs Dursley hade haft en trevlig, vanlig dag. Vid middagen berättade hon allt för honom om grannfruns problem med sin dotter och att Dudley hade lärt sig ett nytt uttryck ("Vill inte!"). Mr Dursley försökte uppföra sig som vanligt. När de hade lagt Dudley för natten, gick han in i vardagsrummet just i tid för att höra det sista av kvällsnyheterna. "Och slutligen kan vi berätta att fågelskådare överallt har rapporterat att landets ugglor har uppfört sig mycket ovanligt i dag. Fastän ugglor normalt jagar på natten och knappast någonsin visar sig i dagsljus, har man vid mängder av tillfällen iakttagit hur dessa fåglar flugit i alla möjliga riktningar alltsedan soluppgången. Experterna kan omöjligt förklara varför ugglorna plötsligt har ändrat sitt sovmönster." Nyhetsuppläsaren tillät sig ett brett leende. "Ytterst märkligt. Och nu över till Jim McGuffin med väderleksrapporten. Kommer det att bli några fler uggleskurar i kväll, Jim?"
"Jaa, Ted", sade väderleksmannen,"det vet jag faktiskt ingenting om, men det är inte bara ugglorna som uppfört sig konstigt i dag. Tevetittare ända bortifrån Kent, Yorkshire och Dundee har ringt hit och talat om att i ställer för regnet som jag utlovade i går har de haft ett skyfall av stjärnskott! Folk kanske har firat valborgsmässoafton i förväg - det är inte förrän nästa vecka, gott folk! Men jag kan utlova en mycket vått natt." Mr Dursley satt som fastfrusen i fåtöljen. Stjärnskott över hela Storbritannien? Ugglor som flög i dagsljus? Mystiska personer i mantlar överallt runt omkring? Och en viskning, en viskning om Potters... Mrs Dursley kom in i vardagsrummet med två koppar te på en bricka. Det kunde inte hjälpas. Han skulle bli tvungen att säga någonting om henne. Han harklade sig nervöst. "Hrrm...Petunia, älskling...du har väl inte hört ifrån din syster på sistone?"
Som han hade väntat sig såg mrs Dursley arg och upprörd ut. När allt kom omkring brukade de ju låtsas att hon inte hade någon syster. "Nej", sade hon skarpt. "Varför undrar du det?"
"Konstiga saker på nyheterna", mumlade mr Dursley. "Ugglor...stjärnskott...och det var en massa människor som såg konstiga ut på stan i dag..."
"Än sen då?" fräste mrs Dursley.
"Jo, jag tänkte bara att det...kanske... hade någonting att göra med...du vet...hennes familj."
Mrs Dursley smuttade på sitt te genom hopknipna läppar. Mr Dursley undrade om han vågade tala om henne för att han hade hört namnet "Potter". Han bestämde sig för att han inte vågade. I stället sade han, så obesvärat han kunde:
"Deras son, han borde väl vara ungefär i samma ålder som Dudley nu?"
"Jag antar det", sade mrs Dursley stelt.
"Vad är det han heter nu igen?Howard, eller hur?"
"Harry. Ett fult, tarvligt namn, om du vill veta min mening."
"Javisst", sade mr Dursley medan hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom. " Ja, jag håller verkligen med dig."
Han sade inte ett enda ord till om saken då de gick upp på övervåningen för att lägga sig. Medan mrs Dursley var i badrummet, smög mr Dursley fram till sovrumsfönstret och kikade ner i trädgården på framsidan. Katten var fortfarande där. Den satt och stirrade neråt Privet Drive som om den väntade på någonting.
Inbillade han sig saker och ting? Kunde allt det här ha någonting med Potters att göra? Om det hade det..om det kom ut att de var släkt med ett par...nej, han skulle aldrig stå ut med det. Mr och mrs Dudley gick till sängs. Mrs Dursley somnade fort men mr Dursley låg vaken och ältade alltsammans om och om igen. Hans sista, tröstande tanke innan han somnade var att även om Potters hade med saken att göra, fanns det ingen anledning för dem att närma sig honom och mrs Dursley. Potters visste mycket väl vad han och Petunia tyckte om dem och deras sort...Han förstod inte hur han och Petunia skulle kunna bli inblandade i vad som än kunde tänkas försiggå, han gäspade och vände sig om i sängen, det kunde inte röra dem...
Där misstog han sig verkligen.
Även om mr Dursley för sin del kan ha varit på väg att glida in i en orolig sömn, visade katten på muren utanför inga tecken på sömnighet. Den satt stilla som en staty, med ögonen stadigt, utan så mycket som en blinkning, fösta på det bortersta hörnet av Privet Drive. Den darrade inte ens till när en bildörr smällde igen på gatan bredvid och inte heller när två ugglor svepte över huvudet på den. Det var faktiskt nästan midnatt innan katten över huvud taget rörde sig. En man dök upp i hörnet som katten hade betraktat, dök upp så plötsligt och tyst att man kunde ha trott att han just sprungit fram ur marken. Det ryckte i kattens svan och ögonen smalnade på den. Ingenting som liknade den här mannen hade någonsin skådats på Privet Drive. Han var lång, mager och mycket gammal att döma av silvret i håret och skägget, som båda var långa nog att stoppa ner i bältet. Han var iförd en lång klädnad, en purpurfärgad mantel som sopade i marken och högklackade kängor med spännen. Ögonen var ljusa, klara och gnistrande bakom halvmånformade glasögon och näsan var mycket lång och krokig, som om den hade blivit bruten minst två gånger. Mannens namn var Albus Dumbledore.
Albus Dumbledore verkade inte uppfatta att han just hade anlänt till en gata där allt hos honom, från namnet till kängorna, var ovälkommet. Han var fullt upptagen med att vända och vrida på sin mantel på jakt efter något. Däremot verkade han uppfatta att någon betraktade honom, för han tittade plötsligt upp på katten, som fortfarande stirrade på honom från andra änden av gatan. Av någon anledning tycktes åsynen av katten roa honom. Han skrockade och muttrade "Jag borde ha förstått det."
Han hade hittat det han letade efter i innerfickan. Det så ut att vara en cigarettändare i silver. Han öppnade den med ett klickande, höll upp den i luften och knäppte med den. Den närmaste gatlyktan slocknade med en liten puff. Han knäppte med den igen - nästa lykta blinkade till och blev mörk. Tolv gånger knäppte han med Släckaren, tills de enda ljus som fanns kvar på hela gatan var två små pyttesmå nålspetsar långt bort, nämligen ögonen på katten som betraktade honom. Om folk tittade ut från sina fönster nu, skulle de inte kunna se vad som hände nere på trottoaren, inte ens skarpögda mrs Dursley. Dumbledore lät Släckaren glida tillbaka in i manteln och satte av nerför gatan mot nummer fyra, där han slog sig ner på muren intill katten. Han såg inte på den, men efter ett ögonblick tilltalade han den.
"Tänk att träffa på er här, professor McGonagall."
Han vände sig om för att le mot den strimmiga katten, men den hade försvunnit. I ställer log han mot en kvinna med ganska strängt utseende som bar fyrkantiga glasögon med exakt samma form som markeringarna katten hade haft runt ögonen. Hon var också iförd en mantel, i smaragdgrön färg. Hennes svarta hår var hopdraget i en hård knut. Hon såg tydligt förargad ut.
"Hur visste ni att det var jag?" frågade hon.
"Kära professor, jag har aldrig sett en katt sitta så stelt."
"Ni skulle säkert vara stel om ni hade suttit på en tegelmur hela dan", sade professor McGonagall.
"Hela dan? När ni kunde ha firat? Jag måste ha passerat minst ett dussin fester och glada tillställningar på vägen hit."
Professor McGonagall fnös ilsket.
"Javisst, alla firar minsann", sade hon otåligt. "Man kunde tycka att de skulle vara lite försiktigare, men nej - till och med Mugglarna har märkt att nånting är på gång. De talade om det i sina nyhetssändningar." Hon knyckte huvudet bakåt mot Dursleys mörka vardagsrumrsfönster. "Jag hörde det. Flockar av ugglor...stjärnskott...Ja, de är ju inte helt obegåvade. De måste ju märka nånting. Stjärnfall nere i Kent - jag slår vad om att det var Dedalus Diggle. Han har aldrig haft nåt vidare förstånd."
"Ni kan inte klandra dem," sade Dumbledore milt. "Vi har haft fasligt lite att fira på elva år."
"Det vet jag", sade professor McGonagall irriterat. " Men det är inget skäl till att tappa huvudet. Folk är riktigt oförsiktiga, visar sig ute på gatorna i klart dagsljus, inte ens klädda i Mugglarkläder, och skvallrar för varandra."
Här kastade hon en skarp, förstulen blick på Dumbledore, som om hon hoppades att han skulle tala om något för henne, men det gjorde han inte, så hon fortsatte:
" Det skulle just vara snyggt om Mugglarna avslöjade oss allesamman precis samma dag soom Ni-Vet-Vem äntligen tycks ha försvunnit. Han är väl verkligen borta, Dumbledore?"
"Det ser faktiskt så ut", sade Dumbledore. " Vi har mycket att vara tacksamma för. Skulle ni vilja ha en citronisglass?"
"En vad då?"
"En citronisglass. Det är en sorts Mugglargodis som jag är ganska förtjust i."
"Nej tack", sade professor McGonagall kyligt, som om hon inte tyckte det här var rätta ögonblicket för citronisglassar."Som jag sa, även om Ni-Vet-Vem är borta..."
"Kära professor, nog kan väl en förnuftig person som ni kalla honom vid hans namn? Alla de här dumheterna med ´Ni-Vet-Vem´ - i elva år har jag försökt övertala folk att kalla honom vid hans rätta namn: Voldemort."
Professor McGonagall ryggade tillbaka, men Dumbledore, som höll på att ta isär hopklibbade citronisglassar tycktes inte märka det.
"Allting blir så förvirrande om vi hela tiden säger ´Ni-Vet-Vem´. Jag har aldrig sett nån anledning att vara rädd för att uttala Voldemorts namn."
"Det vet jag att ni inte har", sade professor McGonagall och lät halvt förargad och halvt beundrande. "Men det är en annan sak med er. Alla vet att ni är den ende som Ni-Vet...å, låt gå för det då, Voldemort var rädd för."
"Ni smickrar mig", sade Dumbledore lugnt." Voldemort hade krafter som jag aldrig kommer ha."
"Bara för att ni är alldeles för...ja...för storsint för att använda dem."
"Det är tur att det är mörkt. Jag har inte rodnat så mycket sen madam Pomfrey talade om för mig att hon tyckte om mina nya öronskydd."
Professor McGonagall kastade en skarp blick på Dumbledore och sade:
"Ugglorna är ingenting mot ryktena som flyger omkring. Vet ni vad alla säger? Om varför han försvann? Om vad som till sist hejdade honom?"
Det verkade som om professor McGonagall hade kommit till den pinkt som hon var mest angelägen att diskutera, den verkliga orsaken till att hon hade suttit och väntat på en kall hård mur hela dagen, för varken som katt eller som kvinna hade hon stirrat på Dumbledore med en sådan genomträngande blick som nu. Det var tydligt att vad än "alla" sade, så ville hon inte tro på det förrän Dumbledore talade om för henne att det var sant. Men Dumbledore höll på att ta sig en ny citronisglass och svarade inte.
"Vad folk säger", fortsatte hon envist,"är att Voldemort dök upp i Godric´s Hollow i går kväll. Han sökte upp Potters. Ryktet säger att Lily och James Potter är...är...att de är...döda."
Dumbledore böjde på huvudet. Professor McGonagall flämtade till.
"Lily och James...jag kan inte tro det...jag ville inte tro det...Å, Albus..."
Dumbledore sträckte fram en han och klappade henne på axeln.
"Jag vet...jag vet...", sade han tungt.
Professor McGonagall darrade lätt på rösten då hon fortsatte:
"Det är inte allt. De säger att han försökte döda Potter son, Harry. Men...han kunde inte. Han kunde inte döda den där lille pojken. Ingen vet varför, eller hur, men de säger att när han inte kunde döda Harry Potter, bröts Voldemorts makt på nåt sätt - och det är därför som han är borta."
Dumbledore nickade dystert.
"Är det...är det sant?" stammade professor McGonagall. "Efter allt han har gjort...alla han har dödat...så kunde han inte döda en liten pojke? Det är häpnadsväckande...av allt som kunnat stoppa honom...men hur i himlens namn överlevde Harry?"
"Vi kan bara gissa", sade Dumbledore. " Vi kanske aldrig får veta det."
Professor McGonagall drog fram en spetsnäsduk och torkade sig i ögonen under glasen. Dumbledore gav till en kraftig snörvling medan han tog fram en guldklocka ur fickan och granskade den. Det var en mycket besynnerlig klocka. Den hade tolv visare men inga siffror; i stället rörde sig små planeter runt kanten.
Dumbledore måste trots det ha begripit sig på den, för han stoppade tillbaka den i fickan och sade:
"Hagrid är sen. Apropå det var det väl han som talade om för er att jag skulle vara här?"
"Ja", sade professor McGonagall. "Och jag antar att ni inte tänker berätta för mig varför ni är just här av alla ställen?"
"Jag har kommit för att ta med mig Harry till hans moster och morbror. De är de enda släktingarna han har kvar nu."
"Ni menar inte...ni kan inte mena människorna som bor här?"
skrek professor McGonagall och hoppade upp och pekade på nummer fyra. " Dumbledore - det kan ni inte göra. Jag har iakttagit dem hela dan. Ni skulle inte kunna hitta två personer som är mer olika oss. Och den här sonen de har, jag såg hur han sparkade på sin mamma hela vägen uppför gatan och skrek efter godis. Skulle Harry Potter komma och bo här?"
"Det är bästa stället för honom", sade Dumbledore bestämt.
"Hans moster och morbror kommer att kunna förklara allting för honom när han blir äldre, jag har skrivit ett brev till dem."
"Ett brev?"upprepade professor McGonagall svagt och satte sig ner på muren igen."Tror ni verkligen, Dumbledore, att ni kan förklara alltsamman i ett brev?De här människorna kommer aldrig förstå honom! Han kommer bli berömd - en legend - jag skulle inte bli förvånad om den här dagen blev känd som Harry Potters Dag i framtiden, det kommer att skrivas böcker om Harry, vartenda barn i vår värld kommer att känna till hans namn!"
"Just det", sade Dumbledore och tittade mycket allvarligt upp över kanten på sina halvmånformade glasögon. "De skulle räcka för att förvrida huvudet på vilken pojke som helst. Berömd innan han kunde gå och tala! Berömd för nånting som han inte ens kommer att minnas!Inser ni inte hur mycket bättre han kommer att ha det om han växer upp långt borta från allt det där tills han är redo att klara av det?"
Professor McGonagall öppnade munnen, ändrade sig, svalde och sade sedan:
"Ja, ja, ni har förstås rätt. Men hur ska pojken komma hit, Dumbledore?" Hon såg plötsligt på hans mantel som om hon trodde att han kunde ha Harry gömd under den.
"Hagrid tar honom med sig."
"Tror ni att det är...klokt...att anförtro nåt så viktigt åt Hagrid?"
"Jag skulle anförtro mitt liv åt Hagrid", sade Dumbledore.
"Jag vill inte påstå att han inte har hjärtat på rätta ställer", sade professor McGonagall motvilligt, "men ni kan inte blunda för att han bär sig oförsiktigt åt. Han har faktiskt en benägenhet att...vad var det där?"
Ett lågt mullrande ljud hade brutit tystnaden runt dem. Det ökade stadigt i styrka medan de spanade uppför och nerför gatan efter någon skymt av billyktor; det svällde ut till ett rytande då de båda tittade upp mot himlen - och en jättestor motorcykel föll ner ur luften och landade på gatan framför dem.
Om motorcykeln var jättelik var den ingenting jämfört med mannen som satt grensle över den. Han var nästan två gånger så lång som en normal man och åtminstone fem gånger så bred. Han såg helt enkelt otillåtet stor ut, och väldigt vild - långa trassliga stripor av yvigt svart hår och skägg dolde det mesta av ansiktet, han hade händer stora som soptunnelock och fötterna i läderstövlar var som babydelfiner.
I sina väldiga, muskulösa armar höll han ett filtbylte.
"Hagrid", sade Dumbledore med en ton av lättnad. "Äntligen. Och var har du fått den där motorcykeln ifrån?"
"Lånat den, professor Dumbledore", sade jätten och klev försiktigt av motorcykeln medan han talade. "Unge herr Sirius Black lånade mig den. Jag har med honom ,sir."
"Det var inga problem, hoppas jag?"
"Nej, sir, huset var nästan förstört, men jag lyckades få ut honom innan Mugglarna började strömma till. Han somnade då vi flög över Bristol."
Dumbledore och professor McGonagall böjde sig fram över filtbyltet. Inuti, nätt och jämt synlig, låg en babypojke i djup sömn. Under en tofs av kolsvart hår över pannan kunde de se ett jack med en besynnerligt form, precis som en blixt.
"Var det där som...?viskade professor McGonagall.
"Ja", sade Dumbledore."Han kommer alltid att ha kvar det där ärret."
"Skulle ni inte kunna göra nånting åt det, Dumbledore?"
"Även om jag kunde, skulle jag inte vilja det. Ärr kan man få nytta av. Jag har själv ett ovanför vänstra knät och det är en perfekt karta över Londons tunnelbana. Ja, kan jag få honom nu, Hagrid, det är bäst att vi får det här överstökat."
Dumbledore tog Harry i famnen och vände sig mot familjen Dursleys hus.
"Får jag... Får jag säga adjö till honom, sir?" frågade Hagrid.
Han böjde sitt väldiga, lurviga huvud över Harry och gav honom vad som måste ha varit en mycket rivig kyss med stickiga polisonger. Sedan, helt plötsligt, gav Hagrid upp ett tjut som en sårad hund. "Sssch!" väste professor McGonagall, "du väcker Mugglarna!"
"F-f-förlåt", snyftade Hagrid och tog fram en stor fläckig näsduk och begravde ansiktet i den. "Men jag s-s-står inte ut me de...Lily å James döda...å stackars lilla Harry som e tvungen å bo hos Mugglare..."
"Ja,ja, det är väldigt sorgligt alltihop, men skärp dig nu, Hagrid, annars upptäcker de oss", viskade professor McGonagall och klappade Hagrid försiktigt på armen medan Dumbledore klev över den låga trädgårdsmuren och gick fram till ytterdörren.
Han lade varsamt ner Harry på översta trappsteget, tog fram ett brev ur manteln, stoppade in det i Harrys filtar och kom sedan tillbaka till de andra två. En hel minut stod de där alla tre och tittade på det lilla byltet; Hagrids axlar skakade, professor Mcgonagall blinkade häftigt och det glittrande ljuset som brukade skina ur Dumbledores ögon verkade ha slocknat.
"Jaha", sade Dumbledore till sist, "det var det. Vi har ingen anledning att stanna här längre. Vi kan lika gärna ge oss av och delta i firandet."
"Javisst", sade Hagrid med kvävd röst,"jag ska ta tillbaka cykeln till Sirius. Godnatt, professor McGonagall, godnatt, professor Dumbledore."
Med strömmande tårar som han torkade av på jackärmen svingade sig Hagrid upp på motorcykeln och sparkade i gång motorn; med ett vrål steg den upp i luften och for vidare in i natten.
"Er ser jag väl snart igen, professor McGonagall",sade Dumbledore och nickade åt henne. Professor McGonagall snöt sig om näsan till svar.
Dumbledore vände sig om och gick tillbaka uppför gatan. I hörnet stannade han och tog fram Släckaren av silver. Han knäppte med den en gång och tolv ljuskulor ilade tillbaka till sina gatlyktor så att Privet Drive plötsligt glödde i orange och han kunde urskilja en strimmig katt som slank runt hörnet i andra änden av gatan. Han kunde nätt och jämnt se filtbyltet på översta trappsteget till nummer fyra.
"Lycka till, Harry", mumlade han. Han vände på klacken och med ett svep av manteln var han försvunnen. En bris krusade de välskötta häckarna på Privet Drive, som låg tyst och prydlig under den bläcksvart himlen, den sista platsen i världen där man kunde vänta sig att häpnadsväckande saker skulle äga rum. Harry Potter vände sig runt inuti filtarna utan att vakna. Han ena lilla hand slöt sig om brevet intill och han sov vidare, utan att veta att han skulle väckas om några timmar av mrs Dursleys skrik då hon öppnade ytterdörren för att sätta ut mjölkflaskorna, och inte heller visste han att han under de följande veckorna skulle få tjuvnyp och knuffar av sin kusin Dudley...han kunde inte veta att folk, som möttes i hemlighet runt om i landet, i just detta ögonblick höjde sina glas och sade med dämpade röster:
"Skål för Harry Potter - pojken som överlevde!"
Harry Potter och de vises sten.
Kapitel 1. Pojken som överlevde.
Mr och mrs Dursley i nummer fyra på Privet Dive var med rätta stolta över att kunna säga att de var helt normala. De var de sista man kunde tänka sig inblandade i något konstigt eller mystiskt, för de godtog verkligen inga sådana dumheter. Mr Dursley var chef för en firma som hette Grunnings och som tillverkade borrar. Han var en stor, fläskig karl med nästan ingen hals, men däremot hade han en verkligt stor mustasch. Mrs Dursley var smal och blond och hade nästan dubbelt så mycket hals som folk brukade, och den kom mycket väl till pass eftersom hon tillbringade så stor del av sin tid med att spana över trädgårdsstaketet och spionera på grannarna. Paret Dursley hade en liten son som hette Dudley och enligt deras åsikt fanns det ingen finare pojke någonstans. Mr och mrs Dursley hade allt de kunde önska sig, men de hade också en hemlighet, och deras största fruktan var att någon skulle avslöja den. De trodde inte att de skulle stå ut med att någon fick kännedom om familjen Potter. Mrs Potter var mrs Dursleys syster, men de hade inte träffats på flera år; i själva verket låtsades mrs Dursley att hon inte hade någon syster, därför att systern och hennes odugling till man var så lite Dursley-aktiga man någonsin kunde bli. Mr och mrs Dursley ryste vid tanken på vad grannarna skulle säga om familjen Potter anlände till deras gata. Dursleys visste att Potters också hade en liten son, men de hade aldrig sett honom ens. Den pojken utgjorde ytterligare ett skäl till att hålla familjen Potter därifrån ; de ville inte att Dudley skulle umgås med ett sådant barn. När mr och mrs Dursley vaknade den dystra, gråa tisdag då vår berättelse börjar, fanns det ingenting hos den molniga himlen utanför som antydde att konstiga och mystiska saker snart skulle hända runt omkring i landet. Mr Dursley gnolade medan han valde ut sin tråkigaste slips till dagens arbete och mrs Dursley pladdrade glatt medan hon tvingade ner en tjutande Dudley i hans barnstol. Ingen av dem lade märke till en stor gulspräcklig uggla som flaxade förbi fönstret. Klockan halv nio tog mr Dursley upp sin portfölj, gav mrs Dursley en hastig kyss på kinden och försökte pussa Dudley adjö men missade, för Dudley hade just ett raseriutbrott och slängde flingorna i köket. "Den lilla rackarungen", skrockade mr Dursley på vägen ut ur huset. Han klev in i bilen och backade ut från nummer fyras uppfart. Det var i hörnet av gatan som han lade märke till det första tecknet på någonting besynnerligt - en katt som läste en karta. Under en sekund fattade inte mr Dursley vad han sett, sedan vred han hastigt på huvudet för att titta igen. Det stod en gulstrimmig katt i hörnet på Privet Drive, men någon karta syntes inte till. Vad kunde han ha tänkt på? Det måste ha varit ljuset som spelade honom ett spratt. Mr Dursley blinkade och stirrade på katten. Den stirrade tillbaka. Då mr Dursley körde runt hörnet och uppför vägen, betraktade han katten i backspegeln. Den stod nu och läste skylten som det stod Privet Drive på - nej, den tittade på skylten : katter kunde inte läsa kartor eller skyltar. Mr Dursley ruskade lite på sig och fördrev katten ur sina tankar. Medan han körde in mot stan tänkte han inte på någonting annat än en stor beställning på borrar som han hoppades få just den dagen. Men alldeles i utkanten av stan fördrev någonting annat hans tankar på borrar. Där han satt i den vanliga morgontrafikstockningen kunde han inte undgå att lägga märke till att det verkade vara en massa besynnerligt klädda människor i rörelse. Folk i långa mantlar. Mr Dursley kunde inte tåla människor som klädde sig i konstiga kläder - tänk sådana utstyrslar man såg på ungdomar! Han antog att det här var något nytt idiotiskt mode. Han trummade med fingrarna mot ratten och hans blick föll på en skock sådana där konstiga typer som stod alldeles i närheten. De viskade upphetsat till varandra. Mr Dursley blev uppretad när han såg att ett par av dem inte var unga alls; den där mannen måste rentav vara äldre än han själv, och han var iförd en smaragdgrön mantel! En sådan fräckhet! Men sedan slog det mr Dursley att det förmodligen var någon idiotisk kampanj, de här människorna höll tydligen på att samla in pengar till någonting...ja, så måste det förstås vara. Trafiken rörde sig vidare framåt och mr Dursley kom fram till Grunnings bilparkering med huvudet åter fyllt av tankar på borrar. Mr Dursley satt alltid med ryggen mot fönstret i sitt kontor på nionde våningen. Om han inte hade gjort det hade han kanske haft svårare att koncentrera sig på borrar den morgonen. Han såg inte ugglorna som susade förbi mitt på ljusa dagen, fastän folk nere på gatan gjorde det; de pekade och stirrade med gapande munnar då uggla efter uggla flög i ilfart över huvudet på dem. De flesta av dem hade aldrig sett en uggla ens nattetid. Mr Dursley däremot hade en helt normal, ugglefri förmiddag. Han skrek åt fem olika personer. Han ringde flera viktiga telefonsamtal och skrek lite till. Han var på väldigt gott humör fram till lunchdags, då han tänkte att han skulle sträcka lite på benen och promenera tvärs över gatan och köpa sig en bulle från bageriet mitt emot. Han hade glömt allt om människorna i mantlar tills han gick förbi en grupp av dem alldeles intill bageriet. Han gav dem en ilsken blick då han passerade. Han visste inte varför, men de ingav honom en känsla av obehag. Den här skaran viskade också upphetsat, och han kunde inte se en enda insamlingsbössa. Det var när han gick förbi dem på vägen tillbaka, med ett hårt grep om en påse med en stor munk i, som han uppfattade några ord som de sade.
"Mr och mrs Potter, just det, jag hörde talas om det..."
"...ja, deras son, Harry..."
Mr Dursley tvärstannade. En våg av fruktan sköljde över honom. Han såg sig om på de viskande människorna som om han ville säga något till dem, men sedan ändrade han sig.
Han störtade tillbaka tvärs över gatan, skyndade upp till sitt kontor, fräste åt sekreteraren att hon inte fick störa honom, lyfte på telefonluren och hade nästan hunnit slå numret hem när han ändrade sig. Han lade på luren och strök sig över mustaschen medan han funderade...nej, han uppförde sig dumt. Potter var inte särskilt ovanligt namn. Han var säker på att det fanns massvis med människor med namnet Potter som hade en son som hette Harry. Förresten, när han tänkte efter var han inte ens säker på att hans fruns systerson verkligen hette Harry. Han hade aldrig ens sett pojken. Det kunde ha varit Harvey. Eller Harold. Det var ingen mening med att oroa mrs Dursley, hon blev alltid så upprörd så fort man nämnde hennes syster. Han klandrade henne inte, om han hade haft en sådan syster...men i alla fall, de där människorna i mantlar...
Han fann det mycket svårare att koncentrera sig på borrar den eftermiddagen och när han lämnade byggnaden klockan fem, var han fortfarande så oroad att han gick rakt på någon alldeles utanför dörren. " Förlåt", muttrade han då den pyttelille gubben snubblade och nästan ramlade omkull. Det tog ett par sekunder innan det gick upp för mr Dursley att mannen bar en lilafärgad mantel. Han verkade inte det minsta upprörd över att nästan ha slagits till marken. Tvärtom sprack hans ansikte upp i ett brett leende och han sade med en pipig röst som fick de förbipasserande stirra: "Ni behöver inte be om förlåtelse, min bäste herre, för ingenting kan göra mig ledsen i dag! Jubla och var glad, för Ni-Vet-Vem är äntligen borta! Till och med Mugglare som ni borde fira den här lyckliga, lyckliga dagen!"
Och den gamle mannen slog armarna om midjan på mr Dursley och kramade honom och vandrade sedan i väg. Mr Dursley stod som förstenad. Han hade omfamnats av en total främling. Han tyckte sig också ha hört främlingen kallat honom en Mugglare, vad nu det kunde vara. Han var förvirrad. Han skyndade fram till sin bil och körde i väg hemåt, medan han hoppades att han hade fantiserat ihop saker och ting, vilket han aldrig tidigare hade hoppats, eftersom han inte gillade fantasier. När han körde in på uppfarten till nummer fyra var det första han fick se - och det gjorde honom inte på bättre humör - den strimmiga katten som han hade upptäckt på morgonen. Den satt nu på trädgårdsmuren. Han var säker på att det var samma katt; den hade samma markeringar runt ögonen. "Schas!" sade mr Dursley med hög röst.
Katten rörde sig inte. Den gav honom bara en bister blick. Var det här normalt kattuppförande, undrade mr Dursley. Han låste upp och gick in i huset medan han försökte ta sig samman. Han var fortfarande fast besluten att inte säga någonting till sin fru. Mrs Dursley hade haft en trevlig, vanlig dag. Vid middagen berättade hon allt för honom om grannfruns problem med sin dotter och att Dudley hade lärt sig ett nytt uttryck ("Vill inte!"). Mr Dursley försökte uppföra sig som vanligt. När de hade lagt Dudley för natten, gick han in i vardagsrummet just i tid för att höra det sista av kvällsnyheterna. "Och slutligen kan vi berätta att fågelskådare överallt har rapporterat att landets ugglor har uppfört sig mycket ovanligt i dag. Fastän ugglor normalt jagar på natten och knappast någonsin visar sig i dagsljus, har man vid mängder av tillfällen iakttagit hur dessa fåglar flugit i alla möjliga riktningar alltsedan soluppgången. Experterna kan omöjligt förklara varför ugglorna plötsligt har ändrat sitt sovmönster." Nyhetsuppläsaren tillät sig ett brett leende. "Ytterst märkligt. Och nu över till Jim McGuffin med väderleksrapporten. Kommer det att bli några fler uggleskurar i kväll, Jim?"
"Jaa, Ted", sade väderleksmannen,"det vet jag faktiskt ingenting om, men det är inte bara ugglorna som uppfört sig konstigt i dag. Tevetittare ända bortifrån Kent, Yorkshire och Dundee har ringt hit och talat om att i ställer för regnet som jag utlovade i går har de haft ett skyfall av stjärnskott! Folk kanske har firat valborgsmässoafton i förväg - det är inte förrän nästa vecka, gott folk! Men jag kan utlova en mycket vått natt." Mr Dursley satt som fastfrusen i fåtöljen. Stjärnskott över hela Storbritannien? Ugglor som flög i dagsljus? Mystiska personer i mantlar överallt runt omkring? Och en viskning, en viskning om Potters... Mrs Dursley kom in i vardagsrummet med två koppar te på en bricka. Det kunde inte hjälpas. Han skulle bli tvungen att säga någonting om henne. Han harklade sig nervöst. "Hrrm...Petunia, älskling...du har väl inte hört ifrån din syster på sistone?"
Som han hade väntat sig såg mrs Dursley arg och upprörd ut. När allt kom omkring brukade de ju låtsas att hon inte hade någon syster. "Nej", sade hon skarpt. "Varför undrar du det?"
"Konstiga saker på nyheterna", mumlade mr Dursley. "Ugglor...stjärnskott...och det var en massa människor som såg konstiga ut på stan i dag..."
"Än sen då?" fräste mrs Dursley.
"Jo, jag tänkte bara att det...kanske... hade någonting att göra med...du vet...hennes familj."
Mrs Dursley smuttade på sitt te genom hopknipna läppar. Mr Dursley undrade om han vågade tala om henne för att han hade hört namnet "Potter". Han bestämde sig för att han inte vågade. I stället sade han, så obesvärat han kunde:
"Deras son, han borde väl vara ungefär i samma ålder som Dudley nu?"
"Jag antar det", sade mrs Dursley stelt.
"Vad är det han heter nu igen?Howard, eller hur?"
"Harry. Ett fult, tarvligt namn, om du vill veta min mening."
"Javisst", sade mr Dursley medan hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom. " Ja, jag håller verkligen med dig."
Han sade inte ett enda ord till om saken då de gick upp på övervåningen för att lägga sig. Medan mrs Dursley var i badrummet, smög mr Dursley fram till sovrumsfönstret och kikade ner i trädgården på framsidan. Katten var fortfarande där. Den satt och stirrade neråt Privet Drive som om den väntade på någonting.
Inbillade han sig saker och ting? Kunde allt det här ha någonting med Potters att göra? Om det hade det..om det kom ut att de var släkt med ett par...nej, han skulle aldrig stå ut med det. Mr och mrs Dudley gick till sängs. Mrs Dursley somnade fort men mr Dursley låg vaken och ältade alltsammans om och om igen. Hans sista, tröstande tanke innan han somnade var att även om Potters hade med saken att göra, fanns det ingen anledning för dem att närma sig honom och mrs Dursley. Potters visste mycket väl vad han och Petunia tyckte om dem och deras sort...Han förstod inte hur han och Petunia skulle kunna bli inblandade i vad som än kunde tänkas försiggå, han gäspade och vände sig om i sängen, det kunde inte röra dem...
Där misstog han sig verkligen.
Även om mr Dursley för sin del kan ha varit på väg att glida in i en orolig sömn, visade katten på muren utanför inga tecken på sömnighet. Den satt stilla som en staty, med ögonen stadigt, utan så mycket som en blinkning, fösta på det bortersta hörnet av Privet Drive. Den darrade inte ens till när en bildörr smällde igen på gatan bredvid och inte heller när två ugglor svepte över huvudet på den. Det var faktiskt nästan midnatt innan katten över huvud taget rörde sig. En man dök upp i hörnet som katten hade betraktat, dök upp så plötsligt och tyst att man kunde ha trott att han just sprungit fram ur marken. Det ryckte i kattens svan och ögonen smalnade på den. Ingenting som liknade den här mannen hade någonsin skådats på Privet Drive. Han var lång, mager och mycket gammal att döma av silvret i håret och skägget, som båda var långa nog att stoppa ner i bältet. Han var iförd en lång klädnad, en purpurfärgad mantel som sopade i marken och högklackade kängor med spännen. Ögonen var ljusa, klara och gnistrande bakom halvmånformade glasögon och näsan var mycket lång och krokig, som om den hade blivit bruten minst två gånger. Mannens namn var Albus Dumbledore.
Albus Dumbledore verkade inte uppfatta att han just hade anlänt till en gata där allt hos honom, från namnet till kängorna, var ovälkommet. Han var fullt upptagen med att vända och vrida på sin mantel på jakt efter något. Däremot verkade han uppfatta att någon betraktade honom, för han tittade plötsligt upp på katten, som fortfarande stirrade på honom från andra änden av gatan. Av någon anledning tycktes åsynen av katten roa honom. Han skrockade och muttrade "Jag borde ha förstått det."
Han hade hittat det han letade efter i innerfickan. Det så ut att vara en cigarettändare i silver. Han öppnade den med ett klickande, höll upp den i luften och knäppte med den. Den närmaste gatlyktan slocknade med en liten puff. Han knäppte med den igen - nästa lykta blinkade till och blev mörk. Tolv gånger knäppte han med Släckaren, tills de enda ljus som fanns kvar på hela gatan var två små pyttesmå nålspetsar långt bort, nämligen ögonen på katten som betraktade honom. Om folk tittade ut från sina fönster nu, skulle de inte kunna se vad som hände nere på trottoaren, inte ens skarpögda mrs Dursley. Dumbledore lät Släckaren glida tillbaka in i manteln och satte av nerför gatan mot nummer fyra, där han slog sig ner på muren intill katten. Han såg inte på den, men efter ett ögonblick tilltalade han den.
"Tänk att träffa på er här, professor McGonagall."
Han vände sig om för att le mot den strimmiga katten, men den hade försvunnit. I ställer log han mot en kvinna med ganska strängt utseende som bar fyrkantiga glasögon med exakt samma form som markeringarna katten hade haft runt ögonen. Hon var också iförd en mantel, i smaragdgrön färg. Hennes svarta hår var hopdraget i en hård knut. Hon såg tydligt förargad ut.
"Hur visste ni att det var jag?" frågade hon.
"Kära professor, jag har aldrig sett en katt sitta så stelt."
"Ni skulle säkert vara stel om ni hade suttit på en tegelmur hela dan", sade professor McGonagall.
"Hela dan? När ni kunde ha firat? Jag måste ha passerat minst ett dussin fester och glada tillställningar på vägen hit."
Professor McGonagall fnös ilsket.
"Javisst, alla firar minsann", sade hon otåligt. "Man kunde tycka att de skulle vara lite försiktigare, men nej - till och med Mugglarna har märkt att nånting är på gång. De talade om det i sina nyhetssändningar." Hon knyckte huvudet bakåt mot Dursleys mörka vardagsrumrsfönster. "Jag hörde det. Flockar av ugglor...stjärnskott...Ja, de är ju inte helt obegåvade. De måste ju märka nånting. Stjärnfall nere i Kent - jag slår vad om att det var Dedalus Diggle. Han har aldrig haft nåt vidare förstånd."
"Ni kan inte klandra dem," sade Dumbledore milt. "Vi har haft fasligt lite att fira på elva år."
"Det vet jag", sade professor McGonagall irriterat. " Men det är inget skäl till att tappa huvudet. Folk är riktigt oförsiktiga, visar sig ute på gatorna i klart dagsljus, inte ens klädda i Mugglarkläder, och skvallrar för varandra."
Här kastade hon en skarp, förstulen blick på Dumbledore, som om hon hoppades att han skulle tala om något för henne, men det gjorde han inte, så hon fortsatte:
" Det skulle just vara snyggt om Mugglarna avslöjade oss allesamman precis samma dag soom Ni-Vet-Vem äntligen tycks ha försvunnit. Han är väl verkligen borta, Dumbledore?"
"Det ser faktiskt så ut", sade Dumbledore. " Vi har mycket att vara tacksamma för. Skulle ni vilja ha en citronisglass?"
"En vad då?"
"En citronisglass. Det är en sorts Mugglargodis som jag är ganska förtjust i."
"Nej tack", sade professor McGonagall kyligt, som om hon inte tyckte det här var rätta ögonblicket för citronisglassar."Som jag sa, även om Ni-Vet-Vem är borta..."
"Kära professor, nog kan väl en förnuftig person som ni kalla honom vid hans namn? Alla de här dumheterna med ´Ni-Vet-Vem´ - i elva år har jag försökt övertala folk att kalla honom vid hans rätta namn: Voldemort."
Professor McGonagall ryggade tillbaka, men Dumbledore, som höll på att ta isär hopklibbade citronisglassar tycktes inte märka det.
"Allting blir så förvirrande om vi hela tiden säger ´Ni-Vet-Vem´. Jag har aldrig sett nån anledning att vara rädd för att uttala Voldemorts namn."
"Det vet jag att ni inte har", sade professor McGonagall och lät halvt förargad och halvt beundrande. "Men det är en annan sak med er. Alla vet att ni är den ende som Ni-Vet...å, låt gå för det då, Voldemort var rädd för."
"Ni smickrar mig", sade Dumbledore lugnt." Voldemort hade krafter som jag aldrig kommer ha."
"Bara för att ni är alldeles för...ja...för storsint för att använda dem."
"Det är tur att det är mörkt. Jag har inte rodnat så mycket sen madam Pomfrey talade om för mig att hon tyckte om mina nya öronskydd."
Professor McGonagall kastade en skarp blick på Dumbledore och sade:
"Ugglorna är ingenting mot ryktena som flyger omkring. Vet ni vad alla säger? Om varför han försvann? Om vad som till sist hejdade honom?"
Det verkade som om professor McGonagall hade kommit till den pinkt som hon var mest angelägen att diskutera, den verkliga orsaken till att hon hade suttit och väntat på en kall hård mur hela dagen, för varken som katt eller som kvinna hade hon stirrat på Dumbledore med en sådan genomträngande blick som nu. Det var tydligt att vad än "alla" sade, så ville hon inte tro på det förrän Dumbledore talade om för henne att det var sant. Men Dumbledore höll på att ta sig en ny citronisglass och svarade inte.
"Vad folk säger", fortsatte hon envist,"är att Voldemort dök upp i Godric´s Hollow i går kväll. Han sökte upp Potters. Ryktet säger att Lily och James Potter är...är...att de är...döda."
Dumbledore böjde på huvudet. Professor McGonagall flämtade till.
"Lily och James...jag kan inte tro det...jag ville inte tro det...Å, Albus..."
Dumbledore sträckte fram en han och klappade henne på axeln.
"Jag vet...jag vet...", sade han tungt.
Professor McGonagall darrade lätt på rösten då hon fortsatte:
"Det är inte allt. De säger att han försökte döda Potter son, Harry. Men...han kunde inte. Han kunde inte döda den där lille pojken. Ingen vet varför, eller hur, men de säger att när han inte kunde döda Harry Potter, bröts Voldemorts makt på nåt sätt - och det är därför som han är borta."
Dumbledore nickade dystert.
"Är det...är det sant?" stammade professor McGonagall. "Efter allt han har gjort...alla han har dödat...så kunde han inte döda en liten pojke? Det är häpnadsväckande...av allt som kunnat stoppa honom...men hur i himlens namn överlevde Harry?"
"Vi kan bara gissa", sade Dumbledore. " Vi kanske aldrig får veta det."
Professor McGonagall drog fram en spetsnäsduk och torkade sig i ögonen under glasen. Dumbledore gav till en kraftig snörvling medan han tog fram en guldklocka ur fickan och granskade den. Det var en mycket besynnerlig klocka. Den hade tolv visare men inga siffror; i stället rörde sig små planeter runt kanten.
Dumbledore måste trots det ha begripit sig på den, för han stoppade tillbaka den i fickan och sade:
"Hagrid är sen. Apropå det var det väl han som talade om för er att jag skulle vara här?"
"Ja", sade professor McGonagall. "Och jag antar att ni inte tänker berätta för mig varför ni är just här av alla ställen?"
"Jag har kommit för att ta med mig Harry till hans moster och morbror. De är de enda släktingarna han har kvar nu."
"Ni menar inte...ni kan inte mena människorna som bor här?"
skrek professor McGonagall och hoppade upp och pekade på nummer fyra. " Dumbledore - det kan ni inte göra. Jag har iakttagit dem hela dan. Ni skulle inte kunna hitta två personer som är mer olika oss. Och den här sonen de har, jag såg hur han sparkade på sin mamma hela vägen uppför gatan och skrek efter godis. Skulle Harry Potter komma och bo här?"
"Det är bästa stället för honom", sade Dumbledore bestämt.
"Hans moster och morbror kommer att kunna förklara allting för honom när han blir äldre, jag har skrivit ett brev till dem."
"Ett brev?"upprepade professor McGonagall svagt och satte sig ner på muren igen."Tror ni verkligen, Dumbledore, att ni kan förklara alltsamman i ett brev?De här människorna kommer aldrig förstå honom! Han kommer bli berömd - en legend - jag skulle inte bli förvånad om den här dagen blev känd som Harry Potters Dag i framtiden, det kommer att skrivas böcker om Harry, vartenda barn i vår värld kommer att känna till hans namn!"
"Just det", sade Dumbledore och tittade mycket allvarligt upp över kanten på sina halvmånformade glasögon. "De skulle räcka för att förvrida huvudet på vilken pojke som helst. Berömd innan han kunde gå och tala! Berömd för nånting som han inte ens kommer att minnas!Inser ni inte hur mycket bättre han kommer att ha det om han växer upp långt borta från allt det där tills han är redo att klara av det?"
Professor McGonagall öppnade munnen, ändrade sig, svalde och sade sedan:
"Ja, ja, ni har förstås rätt. Men hur ska pojken komma hit, Dumbledore?" Hon såg plötsligt på hans mantel som om hon trodde att han kunde ha Harry gömd under den.
"Hagrid tar honom med sig."
"Tror ni att det är...klokt...att anförtro nåt så viktigt åt Hagrid?"
"Jag skulle anförtro mitt liv åt Hagrid", sade Dumbledore.
"Jag vill inte påstå att han inte har hjärtat på rätta ställer", sade professor McGonagall motvilligt, "men ni kan inte blunda för att han bär sig oförsiktigt åt. Han har faktiskt en benägenhet att...vad var det där?"
Ett lågt mullrande ljud hade brutit tystnaden runt dem. Det ökade stadigt i styrka medan de spanade uppför och nerför gatan efter någon skymt av billyktor; det svällde ut till ett rytande då de båda tittade upp mot himlen - och en jättestor motorcykel föll ner ur luften och landade på gatan framför dem.
Om motorcykeln var jättelik var den ingenting jämfört med mannen som satt grensle över den. Han var nästan två gånger så lång som en normal man och åtminstone fem gånger så bred. Han såg helt enkelt otillåtet stor ut, och väldigt vild - långa trassliga stripor av yvigt svart hår och skägg dolde det mesta av ansiktet, han hade händer stora som soptunnelock och fötterna i läderstövlar var som babydelfiner.
I sina väldiga, muskulösa armar höll han ett filtbylte.
"Hagrid", sade Dumbledore med en ton av lättnad. "Äntligen. Och var har du fått den där motorcykeln ifrån?"
"Lånat den, professor Dumbledore", sade jätten och klev försiktigt av motorcykeln medan han talade. "Unge herr Sirius Black lånade mig den. Jag har med honom ,sir."
"Det var inga problem, hoppas jag?"
"Nej, sir, huset var nästan förstört, men jag lyckades få ut honom innan Mugglarna började strömma till. Han somnade då vi flög över Bristol."
Dumbledore och professor McGonagall böjde sig fram över filtbyltet. Inuti, nätt och jämt synlig, låg en babypojke i djup sömn. Under en tofs av kolsvart hår över pannan kunde de se ett jack med en besynnerligt form, precis som en blixt.
"Var det där som...?viskade professor McGonagall.
"Ja", sade Dumbledore."Han kommer alltid att ha kvar det där ärret."
"Skulle ni inte kunna göra nånting åt det, Dumbledore?"
"Även om jag kunde, skulle jag inte vilja det. Ärr kan man få nytta av. Jag har själv ett ovanför vänstra knät och det är en perfekt karta över Londons tunnelbana. Ja, kan jag få honom nu, Hagrid, det är bäst att vi får det här överstökat."
Dumbledore tog Harry i famnen och vände sig mot familjen Dursleys hus.
"Får jag... Får jag säga adjö till honom, sir?" frågade Hagrid.
Han böjde sitt väldiga, lurviga huvud över Harry och gav honom vad som måste ha varit en mycket rivig kyss med stickiga polisonger. Sedan, helt plötsligt, gav Hagrid upp ett tjut som en sårad hund. "Sssch!" väste professor McGonagall, "du väcker Mugglarna!"
"F-f-förlåt", snyftade Hagrid och tog fram en stor fläckig näsduk och begravde ansiktet i den. "Men jag s-s-står inte ut me de...Lily å James döda...å stackars lilla Harry som e tvungen å bo hos Mugglare..."
"Ja,ja, det är väldigt sorgligt alltihop, men skärp dig nu, Hagrid, annars upptäcker de oss", viskade professor McGonagall och klappade Hagrid försiktigt på armen medan Dumbledore klev över den låga trädgårdsmuren och gick fram till ytterdörren.
Han lade varsamt ner Harry på översta trappsteget, tog fram ett brev ur manteln, stoppade in det i Harrys filtar och kom sedan tillbaka till de andra två. En hel minut stod de där alla tre och tittade på det lilla byltet; Hagrids axlar skakade, professor Mcgonagall blinkade häftigt och det glittrande ljuset som brukade skina ur Dumbledores ögon verkade ha slocknat.
"Jaha", sade Dumbledore till sist, "det var det. Vi har ingen anledning att stanna här längre. Vi kan lika gärna ge oss av och delta i firandet."
"Javisst", sade Hagrid med kvävd röst,"jag ska ta tillbaka cykeln till Sirius. Godnatt, professor McGonagall, godnatt, professor Dumbledore."
Med strömmande tårar som han torkade av på jackärmen svingade sig Hagrid upp på motorcykeln och sparkade i gång motorn; med ett vrål steg den upp i luften och for vidare in i natten.
"Er ser jag väl snart igen, professor McGonagall",sade Dumbledore och nickade åt henne. Professor McGonagall snöt sig om näsan till svar.
Dumbledore vände sig om och gick tillbaka uppför gatan. I hörnet stannade han och tog fram Släckaren av silver. Han knäppte med den en gång och tolv ljuskulor ilade tillbaka till sina gatlyktor så att Privet Drive plötsligt glödde i orange och han kunde urskilja en strimmig katt som slank runt hörnet i andra änden av gatan. Han kunde nätt och jämnt se filtbyltet på översta trappsteget till nummer fyra.
"Lycka till, Harry", mumlade han. Han vände på klacken och med ett svep av manteln var han försvunnen. En bris krusade de välskötta häckarna på Privet Drive, som låg tyst och prydlig under den bläcksvart himlen, den sista platsen i världen där man kunde vänta sig att häpnadsväckande saker skulle äga rum. Harry Potter vände sig runt inuti filtarna utan att vakna. Han ena lilla hand slöt sig om brevet intill och han sov vidare, utan att veta att han skulle väckas om några timmar av mrs Dursleys skrik då hon öppnade ytterdörren för att sätta ut mjölkflaskorna, och inte heller visste han att han under de följande veckorna skulle få tjuvnyp och knuffar av sin kusin Dudley...han kunde inte veta att folk, som möttes i hemlighet runt om i landet, i just detta ögonblick höjde sina glas och sade med dämpade röster:
"Skål för Harry Potter - pojken som överlevde!"
En dikt om att vara odödlig.
Här är liten dikt jag har gjort om en människa som var odödlig, hoppas ni gillar den <3
När människor runt omkring mig var ledsna, grät jag med dem.
När människor runt omkring mig var glada, skrattade jag med dem.
När människor runt omkring mig var lyckliga, log jag med dem.
När människor runt omkring mig var olyckliga, sörjde jag med dem.
När människor runt omkring mig var arga, hatade jag med dem.
När döden tog ett liv från de levande, bad jag en bön åt Gud, att ta väl han om själen.
När livet gav ett barn åt de levande, tackade jag Gud för att han givit en sån underbar gåva, åt oss.
Människor föddes.
Människor dog.
Jag betraktade när människor kämpade för sin rätt, stod upp mot sina rättigheter, jag gav dem mitt stöd.
Jag låtsades vara en människa med resten av människorna, försökte passa in.
Men mitt liv skulle aldrig förändras, hur jag en försökte.
När jag skaffade vänner, och blev behandlad som en familjemedlen, kunde jag bara betrakta hur de en efter en dog. Hur jag än försökte sipprade deras livs glöd, som sand genom mina fingrar mot de djupa havsbottnen.
Därför drog jag mig undan, försökte hålla mig borta från deras vänliga hälsningar och strålande ögon, fyllda med glädje och värme, som tittade mot mitt håll.
För jag visste att om jag närmade mig dem, skulle jag bli fäst vid dem, och när dom sedan tog sina sista andetag, skulle mitt hjärta som redan var i tusen, splittras igen.
Jag sår hur världen förändrades, hur hästar och vagnar ersattes med bilar och motorcyklar, men jag förändrades aldrig.
Hur världen blev fylld med avgaser, krig och sjukdom och jag tröstade moder jord om att snart skulle allt vara bra igen.
Jag kunde inte dö, och på grund av det kunde jag inte leva heller precis.
Jag flyttade från land till land, stad till stad, alltid på resande fot.
Människor var misstänksamma varelser, och märkte att hur många år en gick åldrades jag aldrig.
Vetenskapsmän ville göra experiment på mig, ville veta varför jag inte åldrades, hålla mig fången som ett farligt djur.
Jag var odödlig, dömd att gå på denna förstörda värld från ögonblicket jag öppnade mina ögon och tog mitt första andetag.
Denna odödlighet jag fått från de höga makterna, sa människor var en gåva, men för mig, en börda, ett straff jag skulle för evigt bära på mina axlar.
När mörkret föll, färdades jag aldrig till drömmarnas land, utan var vaken och betraktade stjärnorna, aldrig kunde jag drömma mig bort från denna plats och den smärta jag för evigt kände i mitt hjärta, som dunkade i mitt bröst, den var min enda tröst, ett tecken att jag var levande.
Dagen då världen kommer få sin dom från Gud, då jorden antingen kommer dö eller fortsätta leva, kanske då...
Kanske då, kommer jag äntligen få den vila jag förtjänar.
Kanske...
Hehe, hoppas ni gillade den, tycktes att det behövdes vara nån dikt här på bloggen, ha en underbar dag, och kanske vi ses snart! ( Jag har gjort den, jag lovar, jag är inte en person som kopierar andras saker och säger att det är ens egen sak, dikten är helt och hållet min!)
Med vänliga hälsningar,
Jane, en bloggande tjej. <3
När människor runt omkring mig var ledsna, grät jag med dem.
När människor runt omkring mig var glada, skrattade jag med dem.
När människor runt omkring mig var lyckliga, log jag med dem.
När människor runt omkring mig var olyckliga, sörjde jag med dem.
När människor runt omkring mig var arga, hatade jag med dem.
När döden tog ett liv från de levande, bad jag en bön åt Gud, att ta väl han om själen.
När livet gav ett barn åt de levande, tackade jag Gud för att han givit en sån underbar gåva, åt oss.
Människor föddes.
Människor dog.
Jag betraktade när människor kämpade för sin rätt, stod upp mot sina rättigheter, jag gav dem mitt stöd.
Jag låtsades vara en människa med resten av människorna, försökte passa in.
Men mitt liv skulle aldrig förändras, hur jag en försökte.
När jag skaffade vänner, och blev behandlad som en familjemedlen, kunde jag bara betrakta hur de en efter en dog. Hur jag än försökte sipprade deras livs glöd, som sand genom mina fingrar mot de djupa havsbottnen.
Därför drog jag mig undan, försökte hålla mig borta från deras vänliga hälsningar och strålande ögon, fyllda med glädje och värme, som tittade mot mitt håll.
För jag visste att om jag närmade mig dem, skulle jag bli fäst vid dem, och när dom sedan tog sina sista andetag, skulle mitt hjärta som redan var i tusen, splittras igen.
Jag sår hur världen förändrades, hur hästar och vagnar ersattes med bilar och motorcyklar, men jag förändrades aldrig.
Hur världen blev fylld med avgaser, krig och sjukdom och jag tröstade moder jord om att snart skulle allt vara bra igen.
Jag kunde inte dö, och på grund av det kunde jag inte leva heller precis.
Jag flyttade från land till land, stad till stad, alltid på resande fot.
Människor var misstänksamma varelser, och märkte att hur många år en gick åldrades jag aldrig.
Vetenskapsmän ville göra experiment på mig, ville veta varför jag inte åldrades, hålla mig fången som ett farligt djur.
Jag var odödlig, dömd att gå på denna förstörda värld från ögonblicket jag öppnade mina ögon och tog mitt första andetag.
Denna odödlighet jag fått från de höga makterna, sa människor var en gåva, men för mig, en börda, ett straff jag skulle för evigt bära på mina axlar.
När mörkret föll, färdades jag aldrig till drömmarnas land, utan var vaken och betraktade stjärnorna, aldrig kunde jag drömma mig bort från denna plats och den smärta jag för evigt kände i mitt hjärta, som dunkade i mitt bröst, den var min enda tröst, ett tecken att jag var levande.
Dagen då världen kommer få sin dom från Gud, då jorden antingen kommer dö eller fortsätta leva, kanske då...
Kanske då, kommer jag äntligen få den vila jag förtjänar.
Kanske...
Hehe, hoppas ni gillade den, tycktes att det behövdes vara nån dikt här på bloggen, ha en underbar dag, och kanske vi ses snart! ( Jag har gjort den, jag lovar, jag är inte en person som kopierar andras saker och säger att det är ens egen sak, dikten är helt och hållet min!)
Med vänliga hälsningar,
Jane, en bloggande tjej. <3
Hej igen!
Idag verkade jag vara ganska trött, säkert för att jag igår var uppe ända till tolv igår, för att kunna fixa min blogg som jag ville ha den. Jag vaknade 12 tiden och gissa inte om jag inte kände mig dåsig, och stannade i sängen och knappade på min telefon, Nokia Lumia 610, tills jag orkade stiga upp 13 tiden.
Till middag, hämtade pappa hem från Mcdonalds, och jag åt med stor aptit min mat, som bestod av Big mac och till dricka coca cola, för min sjuka hals.
Jag har de senaste veckorna varit verkligen förkyld, en rejäl hosta, stockad näsa och en dunkande huvudvärk, nåja, bättre att jag lämnar detta ämne innan ni också känner er sjuka.
Jag kommer försöka göra blogg inlägg varje dag, men om inte, så förstå att jag ibland inte har tid att skriva.
Hoppas ni alla fall har en bra dag, medan jag sitter här framför datorn, och njuter av en skolfri dag!!!
Med Vänliga Hälsningar
Jane, en bloggande tjej <3
onsdag 8 maj 2013
Välkomna till min blogg!
Hej, vilken ära det är för mig att ha er här!
Jag kommer kallas här på bloggen vid smeknamnet Jane, fast jag kan ge er en ledtråd (Hehe, kan inte låta bli!) och säga att det inte är mitt riktiga namn i den levande världen, bortom fantasins glödande låga och förtrollande land.
Jag är av kvinnligt kön med mörkt brunt hår som faller ner i nacken och blåa ögon, fast folk säger att dom är gröna(Dom är blåa!)
Min favorit färg är blå, inte mörkblå, utan som havsblå och himmelsblå, fast jag har inget emot färgen turkos.
Jag älskar att läsa böcker, och man kan verkligen kalla mig en bokslukare.
Kanske kommer jag vid några inlägg ha recensioner om några böcker, som jag skulle vilja rekommendera åt er, kära läsare!
Jag gillar att läsa(Jag <3 böcker), skriva berättelser och dikter (Ni kommer stötta på dem snart, det är jag säker på XD) och att rita.
Jag är en stolt Harry Potter fan, och ni kommer hitta massor av inlägg om ämnet, om jag inte är för lat förstås, att skriva, fast jag brukar aldrig vara det.
En liten dikt för att välkomna er, till min blogg ;
Tänk att vi kunde träffas här, du måste väl veta vad detta möte innebär?
Tro inte att du kan gömma dig, mitt liv står i svart och vitt framför dina vänner och mig.
Sjunk inte in i glömskans land, även om det verkar lockande ibland.
Gläds åt denna lyckliga dag, låt oss hurra detta med trumpetens högljudda fanfar!
Hoppas ni kommer finna glädje i denna blogg och jag kommer göra mitt bästa för att informera er om mina dagar i dom levandes värld! <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)