En dikt om att vara odödlig.

Här är liten dikt jag har gjort om en människa som var odödlig, hoppas ni gillar den <3


När människor runt omkring mig var ledsna, grät jag med dem.

När människor runt omkring mig var glada, skrattade jag med dem.

När människor runt omkring mig var lyckliga, log jag med dem.

När människor runt omkring mig var olyckliga, sörjde jag med dem.

När människor runt omkring mig var arga, hatade jag med dem.

När döden tog ett liv från de levande, bad jag en bön åt Gud, att ta väl han om själen.

När livet gav ett barn åt de levande, tackade jag Gud för att han givit en sån underbar gåva, åt oss.

Människor föddes.
Människor dog.

Jag betraktade när människor kämpade för sin rätt, stod upp mot sina rättigheter, jag gav dem mitt stöd.

Jag låtsades vara en människa med resten av människorna, försökte passa in.

Men mitt liv skulle aldrig förändras, hur jag en försökte.

När jag skaffade vänner, och blev behandlad som en familjemedlen, kunde jag bara betrakta hur de en efter en dog. Hur jag än försökte sipprade deras livs glöd, som sand genom mina fingrar mot de djupa havsbottnen.

Därför drog jag mig undan, försökte hålla mig borta från deras vänliga hälsningar och strålande ögon, fyllda med glädje och värme, som tittade mot mitt håll.

För jag visste att om jag närmade mig dem, skulle jag bli fäst vid dem, och när dom sedan tog sina sista andetag, skulle mitt hjärta som redan var i tusen, splittras igen.

Jag sår hur världen förändrades, hur hästar och vagnar ersattes med bilar och motorcyklar, men jag förändrades aldrig.

Hur världen blev fylld med avgaser, krig och sjukdom och jag tröstade moder jord om att snart skulle allt vara bra igen.

Jag kunde inte dö, och på grund av det kunde jag inte leva heller precis.

Jag flyttade från land till land, stad till stad, alltid på resande fot.

Människor var misstänksamma varelser, och märkte att hur många år en gick åldrades jag aldrig.

Vetenskapsmän ville göra experiment på mig, ville veta varför jag inte åldrades, hålla mig fången som ett farligt djur.

Jag var odödlig, dömd att gå på denna förstörda värld från ögonblicket jag öppnade mina ögon och tog mitt första andetag.

Denna odödlighet jag fått från de höga makterna, sa människor var en gåva, men för mig, en börda, ett straff jag skulle för evigt bära på mina axlar.

När mörkret föll, färdades jag aldrig till drömmarnas land, utan var vaken och betraktade stjärnorna, aldrig kunde jag drömma mig bort från denna plats och den smärta jag för evigt kände i mitt hjärta, som dunkade i mitt bröst, den var min enda tröst, ett tecken att jag var levande.

Dagen då världen kommer få sin dom från Gud, då jorden antingen kommer dö eller fortsätta leva, kanske då...

Kanske då, kommer jag äntligen få den vila jag förtjänar.

Kanske...

Hehe, hoppas ni gillade den, tycktes att det behövdes vara nån dikt här på bloggen, ha en underbar dag, och kanske vi ses snart! ( Jag har gjort den, jag lovar, jag är inte en person som kopierar andras saker och säger att det är ens egen sak, dikten är helt och hållet min!)

Med vänliga hälsningar,

Jane, en bloggande tjej. <3